En novell om ett barn och mötet med en kvinna som har en hemlighet. Jag skrev texten inför en läsning på Brantingsbiblioteket i Uppsala hösten 2014.

Genre: Novel
Bild: CC BY-SA @photobeppus

Inläsning

En gul bil

”Pappa, jag behöver köpa en bil.”

”Mmm.”

”Jag behöver köpa en bil.”

Sonen tittade upp på sin far som stod bredvid honom. Mobilskärmen blänkte i glasögonen och gav ansiktet en blåaktig nyans.

”En stor bil. En gul bil.”

”Jaha…”, svarade pappan långsamt.

Den lille pojken tittade ned i marken.

”Jag vill det…”, sa han tyst för sig själv.

Kvinnan bredvid höll en stor plastpåse tätt intill kroppen och klämde ihop den med bägge armarna. Hon tittade hastigt på den lille pojken och sedan på mannan bredvid.

”Pappa, hon är konstig”, sa pojken och pekade på kvinnan.

Hon log ansträngt.

Mannen satte sig på huk bredvid pojken.

”Säg inte så. Det är inte snällt.”

”Men hon är det”, svarade pojken.

”Inte då”, mannen sneglade upp på kvinnan och log ursäktande.

”Snart kommer bussen vet du. Ska du kolla efter den?”

Pojken började titta längs gatan. Åt båda hållen. Fram och tillbaka. Men det var ingen buss där. Bara en tom gata och det gulbleka ljuset från lyktstolparna. Han kunde inte låta bli att se på kvinnan och hennes plastpåse.

”Vad har du i påsen?”, frågade pojken.

”Inget särskilt”, svarade kvinnan.

Pojken tittade upp på henne med sina stora mörka ögon.

”Jag heter Walter”, sa han. ”Vad heter du?”

”Siv”, svarade hon kort.

”Det är en fin påse.”

”Tack!”

De stod en stund tysta och såg ut i mörkret. På andra sidan trottoaren låg en ölflaska till hälften krossad. Det gröna glaset på marken glittrade. Kanske var det fortfarande fuktigt.

”Varför ska du köpa en bil?”, frågade Siv.

”Då kan jag åka till farmor och farfar, och till morfar och till mormor.”, svarade Walter fort. ”Och jag kan åka till leklandet och hälsa på Melvin och Oskar när jag vill. Jag måste ha en bil”, sa han och slog den ena handen i den andra.

”Jag förstår”, sa Siv. ”Jag förstår precis!”

”Jag måste…”, sa Walter.

Siv tittade längs med gatan. Men ännu ingen buss.

”Jag har nått till dig”, sa hon och ställde ned påsen på marken.

”Godis?”, frågade Walter.

”Nä. Nått bättre.”, sa hon och log. ”Titta här. Den här bilen har tillhört min son.” Hon plockade fram en gul leksaksbil från påsen.

”Wow!”, sa Walter. ”Den är jättefin!”

”Du kan få den. Om du är rädd om den.”

”Får jag?”, sa han och sträckte fram sina händer.

Kvinnan tog ett djupt andetag. ”Här”, sa hon och gav honom bilen.

Walter började köra stora cirklar i luften. ”Wrooom!”, sa han och sladdade genom kurvorna.

Hon tittade på den lille pojken.

”Min son var lika gammal som dig”, sa hon. ”När han blev sjuk.” Hon tittade ned i marken och bet ihop tänderna. ”Bilen är din nu.”

Längre bort på gatan kom bussen. Den stannade framför de tre. Mannen och pojken gick ombord.

”Ska du följa med?”, frågade busschauffören kvinnan.

”Nej jag går”, svarade hon.

De röda baklyktorna på bussen försvann nedåt gatan för att helt försvinna i en gatukorsning. En ensam kvinna gick långsamt längs med gatan och höll en plastpåse tätt tryckt mot sin kropp.